Det var inte hostattacken som fick dig att springa.

Inte heller var det rösten, ögonen eller skrattet.

Nej det var jag och mitt beteende.

Det var jag och vad jag blev på grund av tanken att förlora dig.

Kalla mig vad du vill, ett snedsteg, tidsfördriv.

Men jag vet att samtidigt som du fick allt det där så ville du vara min.

Jag vet att du efter all denna tid fortfarande ser tillbaka,

önskar och ångrar. Jag vet att du också ser tillbaka och ler.

Du kanske följer dropparna på glasrutan och tänker på mina

tårar efter att ha sett björnbröder. Du kanske tänker tillbaka

bara för att höra mitt skratt när din garderob föll samman.

Du vet att jag skulle göra desamma.

Du vet att jag sitter hemma och bläddrar igenom samma

bilder bara för att komma ihåg.

Inget brukade kännas fel när det var allt annat än rätt.

Men det kanske bara är jag.

Det kanske bara är jag som tänker tillbaka och önskar

att det var en film som man kan se om och om igen.

Det kanske bara är jag som vaknar bara för att kunna somna igen.