Halloj bloggen!

En liten novell :D

Det var inte meningen att jag skulle känna så här. Det var inte meningen att adrenalinet som pumpade runt i min kropp skulle få mig att göra det flera gånger om. Jag såg ner för klippan, säkrade min fallskärm och hoppade rakt ut i den skrämmande luften.

Luften kändes varm mot min kind och jag kunde inte låt bli att sträcka ut armarna och njuta.

Pappa var rädd för att jag var självmords benägen.

”Jag var inte ensam pappa, ser du inte hur många som gör precis det jag gör?”

Jag hade sagt det lugnt till honom med min övertygande stämma i rösten.

Det var inte det att jag hade rätt, han visste att det var många som gjorde det här, men jag var inte sådan här egentligen. Han såg bara på mig med skeptiska ögon och han visste att det inte behövdes säga någonting mer, han visste att jag förstod att han var besviken på mig.

Det var nu som jag skulle släppa ut fallskärmen. Jag visste precis alltid när det var dags, men det var något i mig som inte ville komma tillbaka till verkligheten. Det var här uppe som jag kunde vara mig själv. Som alltid dröjde jag mig kvar tills absolut sista sekund, och som alltid kände jag mig inte särskilt lättad när jag föll ner på jorden. Jag visste att jag någon gång skulle släppa ut den för sent.