Nu är det meningen att man ska hoppa av lycka. Man har sommarlov. Vem hoppar inte då? Jag kan inte känna lyckan än för det känns inte verkligt. Det känns inte att man har sommarlov, fast att vi firade det riktigt rejält igår. Något som jag också inser nu är att jag aldrig mer kommer att gå i det där regnbågsfärgade korridoren i skolan. Eller sitta i samma rum som hela gammal 9D. Jag kommer sakna de flesta otroligt mycket (vissa kan jag faktiskt aldrig sakna) och att aldrig mer träffa dem är sorgligt. Att sluta är både roligt och tråkigt, fast mest roligt. Jag gick ut nian, grundskolan, och jag har min rätt till att aldrig behöva plugga igen. Friheten. Den har jag aldrig känt av så starkt som nu.