Det har varit tyst ett tag nu. Rösterna brukade tumla bort, brukade försvinna till ett mummel.

Jag blir avundsjuk, klart att jag blir avundsjuk när jag ser hur flitigt du tragglar och

vill helst inte se vad du har åstadkommit, men hur kan jag låta bli när det är där mitt

framför näsan och retas? Samtidigt som jag beundrar, läser och tolkar registrerar jag

och jämför. Nackdelen är att jag vill se mig själv som bättre, vill se felen och rätta bara för att

lyfta upp mig själv. Sedan inser jag att jag inte har något att jämföra med och

det får mig att vilja vända om och springa, spola tillbaka tiden och börja om på nytt.

Jag brukade vara den som skrev, fantiserade och byggde upp ett liv ur intet, ur små ögonblick av långa bilresor eller inspirerande musik.

Allt handlar egentligen om fantasin. Vart tog den vägen?

Jag önskar fortfarande att jag kunde skriva mitt liv, att jag var den som höll i ratten,

men det är allt. Det är som att förlora. Jag förlora.

Av allt jag kunde skapa, från meningsfullt till meningslöst, så var det det här som bildades

i huvudet och knappades in i datorn. För er är det här bara en text, en massa ord och meningar. Ingenting.

Men för mig är det här sanningen som jag inte ville se.